Nordisk Vision

Den nordistiska organisationens hemsida ær just nu nere, pga. enligt kællor vanlig IT-problematik. Men den skall tydligen snart vara uppe igen.

Ett fälles nordiskt språg?

För många hundra år sedan så fanns i norden ett språk som tallades av svear, götar, daner, norrmän etc. Detta språk kallas nu för tiden kallas dett språk fornnordiska. Men varför snackar vi idag då olika språk här i Norden? Anledningarna är många, men främst så är det nog protestantismens intåg, som mycket var en produkt av kalmarunionens upplösning och Gustav Vasas tagande av makten. Man måste komma ihåg att under den här tiden så var allmogen nästan uteslutande icke läs- och skrivkunnigga, vilket betyder att det talade språket hade väldigt stora skillnader beroend på vart man bodde. Enligt dagens gränser så kunde det hända att en svensk förstod en norrman mer än vad svensken förstog en annan svensk. Gustav Vasas införande av protestantismen gjorde att finnarna fick ett skriftspråk, eftersom bibeln skulle finnas på folkets språk. Bibeln fick också en översättning från latin till svenska. Det man talar om som fanns innan Gustav Vasas Bibel kallas för fornsvenska, men var välldigt nära danskan och bland annat jag själv tvivlar på om man ens kan särställa språken innan Gustav Vasas Bibel. Gustav Vasas Bibel var alltså en viktig milstolpe i de nordiska språkens delande.

I Norge och Danmark var det så kallade ”kanslispråket” fortfarande danska och på grund av det så präglas än idag det norska bokmålet starkt av de danska influenserna från den dansk-norska unionstiden. Denna uppdelningen gav möjlighet för standardiserade språk att växa fram. Och då språket nu var delat så fanns olika förutsättningar för språkens utveckling, vilket skulle leda till att språken skulle växa från varandra. Det hände att danskan och norskan lånade in vissa ord från tyskan och andra språk, medan svenskan lånade in andra. Det intressanta är dock att man fortfarande kan hitta gemena nämnare mellan språken i språkens dialekter, vilket gör att en svensk dialekt kan vara mycket närmare det norska eller danska språket än vad det svenska standardspråket är. Man kan också se en -om än liten men ändå- trend att intresset för det nordiska ökar, vilket i sin tur kommer att leda till en harmonisering av språken kan komma att inträffa. Sådana tecken är att man kan se Skavlan i norsk och svensk TV samtidigt och att man åter igen i Nordiska rådet har dragit igång snacket om en gemensam/fälles nordisk TV/fjärnsyns-kanal.

Ett gemensamt nordiskt språg är mycket välkommet, men i Sverige och Finland anser jag att undvikandet för att försöka förstå danskan måste arbetas bort. Tänk på att jag skriver ur min synvinkel och jag vet inte hur det ser ut längre söderut i Sverige. I kontakt med myndigheter så finns redan den nordiska språkkonventionen, men denna måste ges mer uppmärksamhet. Konventionen innebär att de som snackar dansk, norsk, finsk, svensk eller isländska har rätt till sitt eget språk i kontakt med nordiska myndigheter. Detta borde också appliceras inom utbildningen på alla nivåer. Krävs det att man lämnar in arbete, ansökningar eller dylikt på svenska, så ska man också ha rätt att lämna in det på till exempel danska. Tv4 i Sverige har ett bra avtal med den svenska staten. De måste visa en viss procentdel av sina program på svenska, men också danska och norska är godkänt för att fylla kvoten.

Ett skandinaviskt språk är en 100%:ig möjlighet som öppnar dörrar till en mer dynamisk nordisk region. Vi kan ta del av varandras litteratur på ett mycket öppnare och lättare sätt. Samt att vi kan berika våra dialekter. Sug på orden ”fjärnsyn”, ”fälleskap” och ”halare”! Otroligt vackra ord från våra dialekter! Alternativt kan man spara våra dialekter men likställa dom i lag och på så sätt så skulle en helt naturlig utveckling mot ett fällesspråg ta sin gång.

Hur man kan göra för att förverkliga det ”overkliga”

Sedan Wetterbergs inlägg om det enade Norden så har man kunna sett många högdjur uttalande sig om dess möjlighet. Först blev svaret ”befängt”, ”omöjligt” och ”ouppnåbar utopi”. Men efter att opinionerna i majoriteten av Nordens tidningar gav en kraftigt positiv prognos för detta ”overkliga” denna ”ouppnåbara utopi” och detta ”befängda. Ja då blev det helt annat liv i skällan. Nog för att det inte blev tvärvändning så började högdjuren att ställa sig försiktigt positiva till denna idé. Finlands statsminister Matti Vanhanen sa senare i ett uttalande att ”Idén är intressant men inte realistisk”. Finlands bostadsminister och ansvariga för det nordiska samarbete från finländskt håll sa ”Finlandssvenskan bör vara det gemensamma språk i en nordisk stat”. Han ställde sig alltså också försiktigt positiv till tanken, men han påpekade också i samma veva att han ser det som orealistiskt. Allt detta bevisar att det finns en undertryckt politisk vilja bland nordens politiker och allmänhet. Man måste bara få idén att verka helt verkligt. Eller snarare komma till insikt om dess uppnåbarhet.

Jag börjar fråga mig själv en sak. Mitt framför våra näsor så håller en Europeisk federationsstat att skapas och detta vare sig vi tycker om det eller inte. EU är numera enormt! EU har 21 officiella språk, mångtaliga kulturer och åsikter som ska försöka samarbeta och förenas. Men detta verkar vara helt realiserbart enligt högdjurens retorik! Hur kan denna kallas vara fullt möjlig att skapa och inte en nordisk enhetsstat? I Norden har vi en väldigt likvärdig kultur och våran rättsuppfattning är likvärdig. I alla 5 nordiska länder får man lära sig ett fastlandsskandinaviskt språk och alla nordiska medborgare har därmed ett fällesspråk att tala sinsemellan. Jag ser den Nordiska enhetsstaten som ett mycket naturligare tilltag än vad den Europeiska federationen som växer fram är!

Hur kan man då göra för att få de politiska högdjuren att inse att den nordiska enhetsstaten är möjlig? Jag ser två sätt man kan gå tillväga med Nordisk Vision som hjälp! Först och främst så kan man arbeta inom Nordisk Vision för att från organisationen informera allmänhet och politiker om möjligheterna vi fem länder har tillsammans. Alternativ två är att man gå med i ett lämpligt parti och försöker påverka partiet i nordisk riktning. Inom Nordisk Vision jättemånga bra idéer och redan färdigskrivna motioner som man kan ta modell av för att anpassa det för det egna partiet. På dessa två sätt framför man det lysande i idén om ett enhetligt norden externt mot allmänheten och internt inom partierna och därmed mot den politiskt aktiva gruppen.

Tillsammans kan vi göra det!

Euron förespråkas fortfarande

Konstigt nog. När vi röstade om euron så var det många som sa att det inte är en bra ide för när det är sol i Berlin kanske det regnar i Aten. Hellas, Spanien og Portugal har verkligen visat att så är fallet.

Men I Sverige så vill somliga människor fortfarande ha denna valuta, även om det skulle inneburit den svenska exportindustrin skulle vart ett minne blott, med massarbetslöshet på riktigt som följd. Det är främst förespråkare från Folkpartiet og Centerpartiet som vill att euron skall införas oavsett vad, helst utan folkomröstning, för annars så blir det ett nej.

Men nu har vi i Skandinavien sagt nej till euron, Danmark och Sverige har röstat nej till euron och Norge har sunt sagt nej till hela byråkratprojektet. Men varför är det då ingen som förespråkar en skandinavisk krona? Om nu euron är så bra så måste den skandinaviska kronan vara ännu bättre för det valutaområdet går mer i takt och skulle inte drabbas av samma problem som sydeuropa nu har. Vad är det som gör att politikerna bestämt måste införa euron, när det skandinaviska folket inte vill, och varför får vi inte höra om alternativa valutaunioner. Vilken blir den första svenska politikern att kräva en omröstning om vi skall ha den norska kronan?

Folket är mer praktiska i sitt resonemang och brinner inte alls lika mycket som deras företrädare att skapa europas förenta stater. Utan det vinnande argument är så enkelt att om vi skulle få euron så har vi 8-10 öringen igen.

H.C. Andersen og Norges nationalsang

Danmarks nok mest kendte person, H.C. Andersen, og en af verdens mest kendte forfattere var tilhænger af skandinavisme. H.C. Andersen har inspireret mange mennesker med hans eventyr og digte.

 Efter et ophold i Sverige indså han hvor meget vi ligner hverandre. Han blev inspireret af sproget, kulturen og ægte svensk venskabelighed under hans ophold.

Et par år efter nedskrev han sine tanker i digtet ”Jeg er en Skandinav!” (http://www.hcandersen-homepage.dk/d-hca-jeg-er-en-skandinav.htm)

Digtet er i sig selv meget smukt, men han formår også at varme ethvert skandinavisk hjerte med hans varme ordbrug;

”Til Fjelds! til Fjelds! med stærke Klippeborge
Staaer du, mit gamle Norge,
I Glands af Nordlys, ved et stormfuldt Hav;
Jeg elsker dig! jeg er en Skandinav!”

Norges nationalsang hylder også skandinavismen;

”Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!”

Skandinavisme var meget udbredt i sin begyndelse i midten af 1800 tallet. Det eksisterer stadig i god behold, og kan ses i samarbejdet mellem de fem nordiske lande; Nordisk Råd.

Interview med Gunnar Wetterberg

Et interview med Gunnar Wetterberg.

Gunnar Wetterberg er en af de få, desværre, politikere der har stået frem, og snakket om en nordisk union/forbundsstat. Det er ellers noget, som mange politikere afholder sig fra, selvom de deler den samme ideologi.

http://www.youtube.com/watch?v=W65_Y7sMqAY

Der kan læses mere om Gunnar Wetterbergs idéer og tanker ved at anskaffe sig Nordisk Råds årsbog, der udkommer i efteråret 2010.

Nordisk i udlandet

I min skole har jeg lige haft om et emne kaldet ”Belonging”.  Vi har skrevet om hvad det vil sige at tilhøre. En af de ting som jeg bed mig fast i, var hvordan man kunne tilhøre grupper.

Et godt eksempel var, da jeg først ankom til Australien (jeg er udvekslingsstudent), og alle os studenter mødtes for første gang. Franskmændene samlede sig i en lille gruppe for sig selv, belgierne ligeså, tyskerne og hollænderne sad allesammen hver for sig og alle sydamerikanerne prøvede at presse sig ind i de forskellige grupper.

Men det sjoveste var, da alle nordmænd, danskere og svenskere gik sammen i én gruppe. Ingen af os kendte hinanden, men vi havde jo også lidt mere tilfældes end de andre. Vi var jo alle skandinaviere.

Lige siden har vi allesammen været i samme gruppe. Vi har altid haft vores eget lille ”Skandi Table” hvor vi har siddet og snakket sammen uden indblanding fra de andre. Engelsk er fællessproget for os allesammen, og når vi taler med de andre, så foregår det på engelsk. Men så snart vi er væk fra de andre, så bliver der snakket løst på skandinavisk.

De voksne der tager sig af os har tit sagt, at de aldrig ville have gættet, at vi var fra forskellige ”lande” i Skandinavien. Vi opførte os allesammen ens og talte næsten ens (også selvom at dansk, for dem, lød som om at man brækkede sig).

Pointen: Alle udvekslingsstudenterne skabte grupper med deres landsmænd, men med undtagelse af alle skandinavierne, som gik sammen i én gruppe. Vi følte os allesammen ens.